jag och emil diskuterar steven bradbury. ni vet han skridskokillen som låg sist i OS-finalen 2002 och sen vann för att alla före honom ramlade. emil tycker att han är supercool och påstår att det där var hans taktik, att alla skulle ramla precis innan mål och att han då skulle åka förbi dem och vinna OS- guld. jag tycker inte att han är speciellt cool och att om han varit en bättre skridskoåkare och därmed åkt närmre de andra hade han också ramlat och antagligen inte vunnit. jag tycker att steven bradbury hade tur. emil höjer rösten och säger att det är den som kommer först över mållinjen som vinner och som därmed är bäst. jag höjer rösten och säger att han omöjligt kan känna sig bäst i världen efter att ha vunnit på tur och att om de skulle åka om loppet och ingen ramlar skulle han komma klart sist (eftersom att alla vet att han inte är i klass med de andra skridskopojkarna). emil fortsätter påstå att det är en taktik. att det är samma sak som när northug chillar i spåret när de andra skridskonisselassarna spurtar. han säger att northugs taktik också är en chansning precis som bradburys. jag säger att northugs taktik faktiskt är en riktig taktik eftersom han gör ett val att ta det lugnt medans de andra tröttar ut sig. då har han chans att åka ikapp/om när de andra är trötta och han pigg. jag tycker att det är galet att säga att det är en taktik att hoppas att de som är bättre ska ramla. det är omöjligt att påverka. det skulle isf vara om man psykiskt försökte påverka de andra åkarna men jag är tveksam till att bradbury ens hade en tanke på att detta skulle hända innan loppet. emil tar på sig hörlurarna och fortsätter plugga. sen fortsätter de efter några minuter när någon drar paralleller till usain bolt och andra guldklimpar inom idrotten.
var steven bradbury den bästa skridskoåkaren eller hade han bara flyt?
hurni vänner, visst har jag rätt?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar